De försvann lika plötsligt som de dök upp, betonghyenorna som placerades ut i Stockholm. I snart två år har upphovsmännen Olabo och Folke försökt få dem tillbaka.
Efter tre månaders heltidsarbete stod de äntligen och stirrade på honom i studion utanför Gävle. Fem hyenor som långsamt formats av lager efter lager av betong över stålskelett. Tre stycken strövade omkring, en låg lojt på marken och en satt ned och såg på betraktaren med uppfordrande ögon som lyste av röda ledlampor.
Mannen som skapat hyenorna kallar sig för Olabo. Som ung målade han en del graffiti, men sedan satsade han på sin karriär och ägnade tio år åt att bygga upp en egen firma. Till slut kände han att han hade kommit så långt han kunde och att jobbet inte längre gav honom särskilt mycket. 2008 sökte han sig tillbaka till konsten på gatorna. Han blev känd och respekterad för smarta och spektakulära installationer, som att han skrev sitt alias som Coca-cola-loggan och satte upp på reklamskyltar. En annan gång sågade han ut sitt alias från ett staket som skulle skydda ett elskåp mot graffiti. Fem månader senare borrade han fast de utsågade bokstäverna på en stor reklamtavla ovanför Slussen i Stockholm. Men hyenorna var större än något han tidigare gjort. Därför höll han projektet hemligt, för alla utom en.
När vännen och tidigare medkonstnären Folke fick reda på vad planen var – att montera upp fem stycken hundra kilo tunga betonghyenor i närheten av Stureplan – blev han lyrisk. Folke, vars signum är att placera ut stilrena stickers med texter som »Folke behöver ingen jävla parad för att knulla som vi vill« och »Tantslem«, skulle hjälpa till med att planera, formulera och placera texten som skulle vara en del av konstverket. Det var det längsta och vackraste långfingret mot Stureplan som Folke kunde tänka sig.
Hyenorna skulle placeras på Engelbrektsplan, en tråkig trekantig plats ett par hundra meter från Stureplan. På ena långsidan brusade Birger Jarlsgatan förbi, på kortsidan låg en Hugo Boss-butik och ett italienskt kafé, längs andra långsidan en busshållplats för bussar mot Åkersberga och Margretelund. Spetsen pekade mot Humlegården och Kungliga biblioteket. Där fanns redan en skulptur, Isobartema, som avtäcktes 1970. Kantig och abstrakt skulle den ge »ett stöd för ögat och människan, en riktpunkt i en hårt urbaniserad, teknokratisk arkitektur och miljö«. Nu skulle den få sällskap av hyenor som kritiserade samma hårda miljö.
Det var en perfekt plats för att så många som möjligt skulle se hyenorna, men också en usel plats eftersom Olabo och Folke skulle kunna bli upptäckta. Eller kanske ultimat. Folke och Olabo, som båda jobbat som gatuarbetare, visste hur lite uppmärksamhet en man i snickarbyxor och orange väst drog till sig. Gatuarbetare är en lika naturlig del av stadsmiljön som lyktstolpar, och ifrågasätts lika sällan.
För att göra illusionen så trovärdig som möjligt fixade de ordentliga kläder, lånade koner och skaffade avspärrningsband. Kvällen före hyrde de ett släp och hämtade sand i ett grustag. Sedan lånade de skyfflar och en betongsåg och fyllde dunkar med vatten.