Tre timmar efter att de ställt upp avspärrningarna var Folke och Olabo på väg därifrån i bilen. Olabo fick ett spel: »Shit, vi gjorde det! Vi klarade det!« 
Folke tittade upp på honom. 
»Så klart vi gjorde det. Vad trodde du egentligen?«
 
 Ett par timmar senare var de ­tillbaka på brottsplatsen i sina vanliga ­kläder. Folk stannade till och ­tittade på hyenorna. Barnen klappade dem och föräldrarna fotograferade. De läste på skylten. Fnissade lite och såg sig omkring. Kliade sig i huvudet och fortsatte läsa: »Stureplanshyenan delas in i två underfamiljer, där den ena familjen bestående av sk. Brats, omfattar tre arter vilka jagar ryggradsdjur eller är asätare, medan den andra underfamiljen utges av ›festfixare‹ (el. Klubbarrangörer) som främst livnär sig av lättimponerade ­svennar.« 
Hade Stockholms stad verkligen satt upp det här konstverket? De läste vidare: »Stureplanshyenan livnär sig nästan uteslutande på Slitzbrudar från förorten.« 
Folke stod bredvid skylten och skrattade åt deras förvirring. Olabo höll sig en bit ifrån och kände hur allting faktiskt var värt det. Folk verkade uppskatta hyenorna. De blev intresserade, stannade, tittade, läste, funderade. Och fortsatte snacka om hyenorna när de gick därifrån.
 
Stockholms policy mot graffiti är en av de hårdaste i Europa. Och med graffiti menas i stort sett allt som placeras i det offentliga rummet utan stadens tillstånd. Det kan vara allt från klotter och klistermärken till genom­arbetade målningar, stickade ben­värmare som fästs runt lyktstolpar eller ett par betonghyenor på Östermalm. ­Staden har nolltolerans mot allt sådant. 
I debattboken Noll tolerans – Kampen mot graffiti av Jakob Kimvall, doktorand i konstvetenskap, görs ett försök att reda ut varför det råder en så hård policy mot graffiti i just Stockholm. Han finner att attityden hårdnade i samband med att Storstockholms Lokaltrafik, SL, tröttnade på nedmålade vagnar och började tala om klottret som ett problem i mitten av 1990-talet. Genom en reklamsida i tidningen Metro, som distribuerades på SL:s fordon, kunde de föra ut sina åsikter om klottret. Istället för att tala om det enskilda kostnadsproblemet för just SL fokuserade de på samhällsproblemen, och hävdade bland annat att graffiti var inkörsporten till annan kriminalitet. Något som Kimvall påpekar inte var belagt av någon forskning. Landshövdingen Ulf Adelsohn var redan engagerad mot klottret och snart gjorde han och SL:s talesperson Kjell Hultman gemensam sak. I slutet av 1990-talet lanserades begreppet nolltolerans, som kommer från en brottsbekämpningsmetod i New York, där man menade att den tyngre kriminaliteten minskade om man lade mer resurser på mindre allvarliga brott, exempelvis klotter. Man skulle mota Olle i grind, helt enkelt. I början av 2000-talet försökte framför allt Folkpartiet i ­Stockholm att lyfta fram klotter­bekämpningen som en av sina profilfrågor. 
 

    <        >    

Read

2014

2013

2012

2011

2010

2009